Om attraktionen
I likhet med flera andra attraktioner på Jubileumsutställningens nöjesfält var bygget av Lustiga huset försenat. Premiären ägde rum lördagen den 2 juni, knappt en månad efter att utställningen öppnade. Attraktionen låg i höjd med Bergbanans södra kurva, ungefär där Spelhuset öppnade 46 år senare.
Lustiga huset var ett mystiskt och galet hus där besökaren fick pröva på en mängd tokigheter. Minikarusell, rullande tunna, buktande speglar och "cake-walk" var några av attraktionerna. Det sistnämnda tvingade enligt Göteborgs-Posten fram "en alldeles förnuftsstridig, men hänförande jazzpromenad." Besöket avslutades högst upp i det 22 meter höga tornet. Därifrån åkte man på matta nerför en rutschbana, eller toboga som den kallades.
1930 revs det ursprungliga Lustiga huset för att året efter byggas upp på nytt, som en del av det nya Södra området, eller Södra gården som man sa då. Huset hade då flyttats längre söderut för att området skulle ge plats åt fler besökare. "15 roliga nöjesattraktioner" stod det på den illröda byggnadens skylt. En av dem var extra populär, åtminstone bland männen. Under ett galler i golvet fanns en dold fläkt och när intet ont anande kvinnor passerade blåste kjolarna upp.
Med åren blev Lustiga huset allt mer slitet och Lisebergs ledning insåg att ombyggnadskostnaderna skulle bli för höga. Dessutom ökade personalkostnaderna vilket gjorde att attraktionen endast var öppen under stora publikdagar de sista åren.
Hösten 1954 revs samtliga byggnader i Södra gården, inklusive Lustiga huset, för att ge plats åt ett helt nytt område. Lisebergs ledning tog fram ritningar och gjorde kostnadsberäkningar på ett nytt lustigt hus, men det byggdes aldrig.
Milstolpar
1925
Lustiga huset målas om av konstnären Joel Mattson. ”Lustiga Huset ståtar med ett crosswordsmönster i rött och vitt av så förintande verkan, att man beundrar de mystiska vidunder i svart, som våga kräla uppför dess väggar”, skrev en tidning inför premiären 1925.
1926
Nya attraktioner presenteras. Som tangogolvet där besökarens balansförmåga sätts på prov. Den största nyheten är att den så kallade tobogan (rutschbanan) nu slingrar sig på utsidan av huset. En sensation som enligt uppgift aldrig visats i Skandinavien förut.
”I stället för att göra sin galanta färd i dess innandömen som förut har skett är det meningen att man skall få sitta och åka på transportbanor, som slingra sig utanpå huset och efter att ha passerat vederbörliga labyrinter kommer man att slungas ut genom ett stort drakgap”, skrev Ny Tid inför premiären 1926.
1931
Det nya Lustiga huset presenteras, som en del av den nya Södra gården.
Minnen
”Det var en högst spektakulär anläggning. Man tog sig upp i den höga byggnaden genom trappsteg där det gällde att behärska en viss teknik för att ta sig upp. Att stå still i de upp- och nergående stegen såg för lustigt ut när benen gick upp och ner på folk. Under ett galler som man passerade fanns en fläktanordning gömd. När damerna kom blåste klänningarna upp som stormtagna paraplyer. Här stannade gärna nyfikna herrar för att närmare studera Adas underrede. Så skulle man gå igenom en stor rullande tunna. Givetvis mot tunnans färdriktning. Men folk som av olika anledningar var mer eller mindre i obalans följde med det roterande tunnelgolvet upp så de for omkull och blev liggande, rullande runt i tunnan. Då fick vakten dra i en spak så tunnan stannade. Upp kröp skrattande och skrikande fallna med smutsfläckar på de nyinköpta sommarplaggen från Grand Bazar. Längst upp i en tornbyggnad stod en man och delade ut små bastmattor. Dom skulle man sitta på om man ville åka tillbaka ner i den långa rutschbanan som delvis gick under bar himmel. Åkte man på rätt sätt kunde det bli höga hastigheter och full fart ut genom det öppna gapet nere vid markplanet. Gick det allt för fort och man spjärnade emot med rågummisulorna kunde det blir tvärstopp och man fick slokörad komma gående genom gapet med mattan under armen. Mattan lämnades till en man som staplade dem på hög för att sedan hissa upp dem igen. Vilka tider!"
Bengt A. Öhnander, medförfattare till Lisebergs 75-årsbok "Från Komark till Nöjespark."
"På Liseberg var det i regel jobb året om, men under sex veckor på våren innan det öppnade var det en stor arbetsplats. Då var det plats för 30-40 man för det målades om på många ställen med linoljefärger som blandades på platsen. Och det var många konstiga kulöret. T.ex. när Lustiga Huset målades om med en ren cinnoberröd linoljefärg såg målarna ut som om de slaktade grisar. Färgen innehöll kvicksilver och nuförtiden är det förbjudet att använda cinnober i färgerna, men det visste vi inte då."
Rolf Hansen, chef för målarna på Liseberg under 1940-talet.
”1923, utställningsåret – jag var då 13 år – gick jag med min syster Inga, 11 år, och min bror Bertil 15 och hans kamrat Torsten till nöjesfältet. Vi skulle till Lustiga Huset. Jag var så glad så mina flätor dansade. I Lustiga Huset gällde det att först springa genom en roterande tunna för att sedan gå över en bro vid vilken stod ett anslag: Håll i hattarna! På den tiden hade också skolflickor hattar, så vi höll snällt i dom, medan kjolarna blåste upp till stor glädje för den åskådarskara som hade roligt av att beskåda damernas byxor. Sedan bar det upp för trappsteg som sjönk tillbaka under ens fötter. När vi forcerat alla hinder och befann oss högst upp i tornet fick vi var sin liten matta att sitta på och fick så rutscha med svindlande fart nedför en slingrande bana. Jag hisnade och försökte bromsa med handen med den påföljd att jag rev upp den på ribborna utmed kanterna. Mina syskon och jag kom lyckligt ned, men Torsten! Jag hörde ett öronbedövande jubel, för också vid utfarten fanns åskådare. Då såg jag en flicka komma farande med fyra ben, två långa och två korta och se, under hennes kjol kröp Torsten fram, illröd i synen. Han hade bromsat med armbågarna, så effektivt att han slitit sönder sin kavaj. Plötsligt hade allt blivit svart för honom. Han hade hamnat med huvudet under en flickas kjol. Torsten var blyg för töser och han gick och skämdes hela kvällen sen.”
Signaturen Maj delade med sig av detta minne till Göteborgs-Posten 1973.