Utställningsteatern
Foto: Okänd, Göteborgs stadsmuseum/Hjörnearkivet.
Byggnaden som kom att bli Cabarethallen tillkom redan under Lisebergs första sommar 1923. Då kallades den för Utställningsteatern. Innan Liseberg blev nöjesfält fanns en ladugård på platsen och när byggnaden väl revs i mitten av 1960-talet togs ytan över av åkattraktioner som Super 8, LisebergsLoopen, HangOver och Farfars Bil.
Utställningsteatern hade premiär den 9 maj med en revy producerad av Ernst Bauer, bror till trolltecknaren John Bauer. Revyn, som skrevs av skådespelaren Gabriel Alw från Lorensbergsteatern, totalsågades av såväl press som publik. Göteborgs-Tidningen skrev:
”Stämningen i salongen var minst sagt kylig. Om detta berodde på att det var fruktansvärt kallt, så att man tvangs ta på ytterplaggen eller på att revyn var tråkig från göteborgssynpunkt sätt må lämnas därhän. Det sannolika är, att båda dessa orsaker samverkade så intensivt, att man med våldsam spänning inväntade slutet.”
Revyn spelades bara två gånger. Eller en och en halv, om man får tro vissångerskan Hillevi Stenhammar, dotter till tonsättaren Wilhelm Stenhammar och medverkande i revyn.
– Premiärkvällen satt publiken kvar båda akterna. De hade inget val. Bänkarna var så nymålade att publiken satt fast och de flesta fick klippas bort efteråt. Andra spelkvällen var bänkarna torra. Då gick publiken efter första akten, berättade hon många år senare.
Cabarethallen ser dagens ljus
Efter säsongen 1923 stod Utställningsteatern långa stunder oanvänd. Planen var från början att riva byggnaden efter Jubileumsutställningen, allt utom själva scenen, och flytta dit föreställningarna som framfördes vid Friluftsscenen. Lyckligtvis skrotades planen och till sommaren 1926 bytte man inriktning under nya namnet Cabarethallen.
En av de första artisterna som uppträdde i Cabarethallen var Ernst Rolf som 28 augusti-12 september 1926 spelade sin lyxrevy. 1927 gästspelade olika baletter och 1928 kompletterades de av varietéartister. 1929 kunde man för första gången spåra den renodlade varietén, den underhållningsform som sedan levde kvar under i stort sett alla år.
Ledning och kapellmästare
1929 fick Cabarethallen sin första artistchef, den mycket tungviktige Benkt-Åke Benktsson, som behöll jobbet under tre somrar. Därefter gjordes bokningar centralt av Lisebergsdirektionen där den mycket kunnige Benno Larsson fanns. Senare kom den språkkunniga Anita Ahlroth som blev något av en mamma för artisterna. Från 1933 fanns också Birgit Afzelius-Wärnlöf med som scenograf och scenchef. Hon spenderade 30 somrar på Liseberg och slutade först 1962.
Musikaliskt leddes Cabarethallen från 1934 till hans bortgång 1953 av österrikaren Oscar Mayrhauser. Han hade varietévana från Scala i Berlin och blev mycket populär i Göteborg. Han efterträddes av Erik Johnsson som arbetade fram till rivningen 1965. 1958-1961 leddes orkestern av Malte Johnson.
Artister, artister, artister ...
Cabarethallens historia är förstås inte bara chefer och kapellmästare utan framför allt artister. De flesta av Europas bästa varietéartister uppträdde på Liseberg. Som balettensemblen Hiller Girls, allroundartisten Maria Valente och clownen Charlie Rivel. 1933 ryckte självaste Mistinguett in med sin revy Voilà Paris och 1947 var det Edith Piafs tur att inta scenen. Marlene Dietrich gästade Cabarethallen 1964 och naturligtvis uppträdde även Karl Gerhard där.
Ofta höll sig varietén med en konferencier. Det kunde exempelvis vara Lasse Dahlquist, Åke Söderblom eller Carl-Gustaf Lindstedt. Under Cabarethallens sista säsong uppträdde stjärnor som Paul Anka, Monica Zetterlund, Jan Johansson, Gösta Bernhard, The Osmonds, Anita Lindblom och den populära trion Swe-Danes bestående av svenskan Alice Babs och danskarna Svend Asmussen och Ulrik Neumann.
Slutet
Cabarethallen revs efter säsongen 1965. Trots försök med nya underhållningsformer hade tiderna förändrats, så även folks inställning till det som utspelades i den anrika byggnaden. 1960 gjordes försök att klämma in små sketcher, signerade Gösta Bernhard, i skarven mellan de olika numren. Detta för att få bättre flyt i föreställningen. Något liknande hade inte varit nödvändigt tidigare.
Trots att Bernhards pausunderhållning uppskattades ansåg många att övriga delen av programmet höll för låg klass. Efter premiären i maj 1960 var botten så att säga nådd, vilket följande insändare i GT vittnar om:
”I 4 år har jag bott i den här stan. Sedan jag flyttade hit har jag varje år gått och sett på Cabarethallsprogrammen. Jag var där i går också. Och jag tycker som ni. Eller möjligen ännu sämre. Jag har frågat mig många gånger: Vem skaffar dessa ’artister’? Vem är det som Lisebergs styrelse sänder ut i världen för att skaffa dessa undermåliga artister? Är han, eller hon, själv artist, så att han kan se fackmässigt på artisterna, eller? Är han eller hon språkkunnig - så dom begriper vad artisterna egentligen säger?”
Svaret på en av insändarens många frågor: det var Lisebergs vd Einar Ekström som reste runt och skrev kontrakt. Men hans uppgift försvårades med tiden. Allt sedan restaurangcabareten återvände till, och blev populär, i Sverige fick Cabarethallen problem. Ingenstans i världen gick det att se ett internationellt program så billigt som i Cabarethallen, men den krassa verkligheten var att Lisebergs ledning hade svårt att hitta en stil som levde upp till omvärldens nya krav. Det som slog på 1940- och 1950-talet var inte längre populärt.
Men Lisebergsledningen gav inte upp. Till sommaren 1961 satsade gjordes en ny satsning – ut med varieténumren och in med revy! En hel månad med Chat Noir-revyn Vi skall trivas följdes av ytterligare en månad med Swe-Danes. Satsningen gick hem. Båda akterna spelades för utsålda hus två gånger dagligen, vilket fick ledningen att utlova ett liknande upplägg även kommande säsong.
Men till sist höll det inte. 1966 ersattes Cabarethallen av berg- och dalbanan Super 8, eller Skyliner som den kallades de första åren. Nostalgikerna var naturligtvis ledsna men Lisebergsledningen ångrade inte rivningsbeslutet.
– Så står då Skyliner-banan på gamla Cabarethallens plats och tar in stora summor åt oss medan Cabarethallen kostade oss cirka en halv miljon i förlust sista säsongen. Det är tack vare Skyliner som vi kan bjuda på konserter och över huvud taget ett fint programval i Konserthallen, sa Lisebergs vd Olof Calderon efter säsongsavslutningen 1966.
Minnen
"Det var 1939 och jag hade urpremiär på min låt "Oh boy, oh boy, oh boy" på Cabarethallen. (Vi får ursäkta Lasse Dahlquist men året borde varit 1946 eftersom det var året då låten spelade in reds. anm.) Att jag minns just detta beror på att Birgit Afzelius-Wärnlöf hade gjort en helt fantastisk dekor. När jag började sjunga svallrade tillsynes riktiga vågor mot publiken och hela engelska flottan seglade ut på scenen. Detta är nog den mest effektfulla inramning jag någonsin haft. Och naturligtvis var publiken hänförd." - Lasse Dahlquist i en intervju med Expressen 1973.
I ett brev till dåvarande vd:n Olof Calderon, daterat 6 oktober 1965, går följande rader att läsa:
"Med stor ledsnad läste jag i tidningarna för någon tid sedan att Ni har planer på att riva Cabarethallen. På den tid, då det bjöds på utmärkta kabaretprogram till hyggliga biljettpriser – om jag ej minns fel kostade det 1,50-2 kronor – var där nästan alltid fullsatt. Även senare, när biljettpriserna höjts på grund av inflation och ökade kostnader, var salen ofta fullsatt. Åtminstone de gånger jag var där. Man fick beställa biljetter på HT-centralen redan kl. 8 på morgonen. Förköp medgavs icke. På den tiden var det ett stort nöje att besöka Cabarethallen och man tog gärna med sig utsocknes bekanta och var stolt över att Göteborg hade ett så högklassigt och även internationell sett gott program att bjuda på. På den tiden kunde man även njuta av musiken. Så småningom kom andra kapellmästare och det blev allt fler trumpeter och andra skränande instrument, så man ibland måste hålla för öronen för att icke bli döv. På senare år har man gjort allt fler eftergifter för ungdomens okultiverade smak och program och musik har blivit allt fränare och skrikigare. Jag förstår fuller väl att dylika program ej bär sig. Ungdomen har andra möjligheter att få sitt lystmäte på andra håll. Och den sansade publiken uteblir. Jag är ledsen för att Cabarethallen skall rivas ty jag hade hoppats på en återgång till bättre program."