Om attraktionen
Lillköping var från början namnet på den "lilleputtstad" som fanns på Jubileumsutställningens Nöjesfält 1923. När den stängdes levde namnet Lillköping kvar och området användes på olika sätt, bland annat till Barnens paradis och bilattraktionen Autodromen.
1923 – Lilleputtstaden
Lilleputtstaden Lillköping är tveklöst Lisebergs märkligaste attraktion någonsin. Den fanns under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och låg ungefär där Flumeride kom att öppna 50 år senare. Det var en stad i miniatyr med postkontor, polisstation, bageri, teater och allt annat som finns i en vanlig stad. Det speciella med just denna stad var att Lillköpings invånare var kortväxta. De utgjordes av en grupp aktörer, cirka 30 till antalet, varav de flesta härstammade från dåtidens Tyskland.
När Jubileumsutställningens besökare gick in i den borgliknande entrén kunde de mötas av den vänlige postmästaren, spelad av 66-årige Gustaf Jerschke från Ostpreussen. Eller herr Herr Ulpst från Hannover som var Lillköpings borgmästare, kanske i sällskap med 59-årige Albert Huhler som var stadens polischef.
Mest uppmärksamhet fick Frans Oskar, eller Gerhard Behnisch som han egentligen hette. Han var 16 år, vägde enligt uppgift blott sju kilo och nådde knappt till midjan på en normallång människa.
Lilleputtarna uppträdde, sjöng och spelade. Publiken fick bland annat höra Fröken Mary sjunga Den gula paviljongen, 1923 års stora landsplåga.
Många tog illa vid sig av Lillköping. Efter premiären den 9 juni 1923 skrev Göteborgs-Tidningen att ”genom en god förreklam hade folk lockats dit i massor. T.o.m. köbildning förekom. Och det fast man lade märke till, att de, som kommo ut från Lillköping, ej sågo så synnerligen belåtna ut.”
Samma tidning konstaterade att Lillköping inte hörde hemma på ett modernt tivoli. ”Ett besök kvarlämnade ett beklämmande intryck och publiken ställde sig ganska undrande till det hela” skrev man.
Under de första öppetdagarna tilltog kritiken och den som fick stå till svars var nöjesfältets chef, direktör Carl Jenzén.
– För det första vill jag säga det, att det här inte är frågan om att ställa ut vanlottade människor till beskådning utan här är det frågan om cirkusartister som leva på att resa omkring och uppträda. Det är deras enda möjlighet att förtjäna sitt bröd, sa han.
Jenzén påpekade att det inte rörde sig om krymplingar.
– Deras kroppsliga egenheter äro inte märkvärdigare än de som andra cirkusartister dra nytta av för sin popularitets skull. Och de små dvärgarna själva ha inte visat sig annat än glada över sejouren i Göteborg. Blir de bara vänligt bemötta av publiken så är det ingen fara med dem.
Kritiken till trots tycks det publika intresset ökat efter hand. I slutet av juni skrev Göteborgs-Posten att Lillköping till en början hade en fåtalig publik men att frekvensen hade ökat stadigt. Staden gästades då av i snitt 4 000 besökare dagligen. På söndagarna var gästsiffran så hög som 6 000. Då hade åtgärder vidtagits för att göra besöket mer givande än tidigare.
I september rapporterade samma tidning att "Lillköping, har varit mycket livligt besökt, vilket framgår av att bruttoinkomsten på detta nöje uppgått till 80 967 kronor", att jämföra med Flygkarusellen vars bruttoinkomst var 28 219 kronor. Helt utdömd tycks attraktionen alltså inte varit.
Oavsett vad folk tyckte så blev det ingen fortsättning efter sommaren 1923. Orsaken till det beror kanske inte enbart på kritiken som framställdes. Hösten 1923 uppstod nämligen en ekonomisk konflikt mellan aktörernas företrädare och Jubileumsutställningens ledning.
1924 – Barnens paradis
1925 – Gillesgården
1925 byggdes en dansbana i området och Lillköping bytte för en tid namn till Gillesgården. Här var det gammeldans som gällde.
1930 – Nyheter för barn
Inför säsongen 1930 byggdes Lillköping om. ”Barnens eget lilla nöjesfält, Lillköping, är i år festligare än någonsin. Entrén har utförts i form av en slottsport från den gamla, gamla tiden – man kommer att tänka på John Bauers sagoillustrationer – och sedan ha insprängts byggnader från medeltid, 1800-talet och modern tid” skrev en tidning inför premiären.
1936 – Autodromen
När Lisebergs styrelse letade plats för den nya attraktionen Autodromen kom man fram till att Lillköping passade bäst. Byggnader revs, bland annat de som kallades Stadsteatern och Alhambra, vilket gav den yta som behövdes.
1941 – Slutet
När andra världskriget bröt ut blev det snabbt brist på bränsle. För att värma upp Rotundan, kontoret, växthusen och annat eldade man först med avfall från reparationsarbeten, men 1941 var bristen så stor att man rev de fallfärdiga byggnaderna i "gamla Lillköping", som man uttryckte det.
– För se Rotundan och dess uppvärmning har varit vårt stora sorgebarn denna vinter, men Lillköping kom som en räddande ängel, sa Lisebergs vd Herman Lindholm.
Att Lillköping revs berodde även på de planer som fanns inför säsongen 1942. Det talades om ett "Forum" – ett nöjescenter med bland annat en ny dansbana. Planer som tillslut resulterade i ett nytt område med dansbanan Kadriljen i centrum. Det nya området behövde ett namn. Ett tidigt förslag var Ekebacken"" men tillslut döptes det till Södra terrassen##.
Minnen
"Det fanns något som kallades Lilleputtstan [...]. Det var tråkigt när de rev den, särskilt för ungarna, som tyckte det var väldigt spännande."
Olof Olsson som jobbade extra på Max & Moritz sommaren 1923. Intervjuad 1973.